AMERIKANSK PISTOL-DEBATT Saxat ur Svenskt Skytte nr 1
Den amerikanska armépistolen kal. 45 och dess användbarhet i kriget belyses i en utomordentligt trevlig artikel i decembernumret av "American Rifleman". Pistolen antogs inom armén redan år 1911, och det säger det mesta om dess egenskaper, att den sedermera inte har ändrats på någon punkt.
Den amerikanske artikelförfattaren, major James W. Campell, kommer till det förbryllande resultatet att trots det pistolen är det minst använda vapnet inom armén, så har den blivit soldaternas personliga favoritvapen. Soldaterna hur tunga bördor de än kånkar på, nog har de plats för sin 45:a!
Men en granskning av de tillfällen då pistolen användes under första världskriget har givit till resultat endast 32 fall, och procentuellt sett kom den i bruk ännu färre gånger under sista kriget, då armén hade 9 miljoner man under vapen, av vilka en miljon bar pistoler. Här har man inte kunnat leta upp fler än 43 fall, då den användes mot fienden, och i Koreakriget har man ännu inte funnit ett enda sådant tillfälle!
Varför behåller man pistolen?
Men hur kan det då komma sig, att varje gång det talas om att pistolen skall slopas som varande obehövlig, så skakas den amerikanska armén av en lättare revolution?
Amerikanernas längtan efter en pistol daterar sig från barndomen och leken mellan indianer och vita, och Koreakriget hade inte varat länge förrän soldaterna började skriva hem med begäran om pistolr, företrädesvis 145:or. Och de som för pistolens talan har många skäl. Ett gevär, en karbin eller ett kg är för tungt att bära i alla situationer för personal som inte direkt är engagerade i strid. En chaufför tar inte med sig ett dylikt vapen varje gång han stiger ur sitt åkdon, stabsofficerarna skulle gå omkring obeväpnade om de inte hade pistol, soldater som transporterar tunga laster fram till stridsplatsen, orkar inte med ett tungt vapen. Blir man oväntat och hastigt överfallen från nära håll, så är det inte säkert, att man hinner ta till det ordinarie vapnet, medan man däremot alltid hinner rycka pistolen ur sitt hölster. Det är helt enkelt "dikesvapnet", det som man tar till i sista hand som personligt försvar.
Och så till syvende och sist. Pistolens värde ligger i dess psykiska effekt. De som bär en 45:a vet, att de kan utkämpa en framgångsrik närstrid. Tillit till den egna förmågan avgör, om man skall göra ett resolut motstånd eller ta till reträtt. Om soldaten anser att han är god, så är han god, och om en pistol kan bidra till att hålla honom i uppfattningen, så låt honom behålla den, slutar författaren.